You are currently browsing the category archive for the ‘Rikspolitik’ category.
”Fler poliser! Vi måste ha fler poliser.”
”Skapa enkla jobb där inga förkunskaper finns.”
”Sänk etableringsersättningen för nyanlända.”
”Sänk lönen för nyanlända.”
”Satsa på förorten.”
”Etablera service i socioekonomiskt utsatta områden.”
”Bygg billiga bostäder för nyanlända.”
”Snabba på valideringen av nyanländas utbildning.”
”Sänk skatten för företag som vill etablera sig i utsatta områden.”
”Prata med de som bor i förorten.”
”Låt staten ta över dåliga skolor.”
”Skärp straffen för stenkastning mot poliser.”
”Utvisa nyanlända som begår brott.”
”Fler fritidsgårdar.”
”Fler fryshus.”
”Fler arbetsmarknadsprojekt nu!”
Det ena politiska partiet efter det andra kommer med förslag som ska förbättra integration och minska så kallat utanförskap. Inte sällan kommer dessa förslag i samband med debatter om ökat antal flyktingar kopplat till kriminalitet, bilbränder och social oro i så kallade utsatta områden (även kallade förorter, orten, miljonprogramsområden och fattiga områden).
Det är nästan som en tävling där den som kan komma på flest nya förslag i ämnet tror sig vinna något. Men ingen vinner. Integrationen ökar inte och utanförskapet minskar inte. För ingen vill se motorn som driver på utvecklingen – att en mycket stor del av svenskt flyktingmottagande i praktiken medvetet styrs till dessa områden.
För mig betyder integration att vi får samma möjligheter att utbilda oss och arbeta. Utanförskap beskriver jag som något vi är i när vi inte känner oss som en del av samhällets gemenskap och att alla underbara möjligheter Sverige erbjuder inte finns till för oss. För många har ordet utanförskap med invandring att göra. Det är ingen slump. Några politiska partier har velat styra ordet dit och lyckats. Det har inte varit svårt då många asylsökande och flyktingar börjar livet i Sverige i något av just de områden som kallas ”utanförskapsområden”. Synen på våra nyanlända har därmed för många blivit att de är fattiga, inte har något jobb och inte pratar svenska.
Jag hävdar att Sverige har tillåtit detta genom att ge kommuner rätten att säga nej till flyktingar som fått sina uppehållstillstånd och lyckliga längtar efter att lämna migrationsverkets anläggningsboende. Flyktingmottagandet har därmed inte varit alla kommuners ansvar.
Samtidigt har vi sedan 1994 haft den så kallade EBO-lagen som ger asylsökande rätt att från första dagen i Sverige bosätta sig hos anhöriga, bekanta eller bekantas bekanta om man kan. Det kallas eget boende men innebär alltid att du bor hemma hos någon annan som i sin tur ofta själv har kommit som flykting tidigare. Till skillnad från flyktingar från anläggningsboende kan kommuner inte säga nej till de som väljer EBO. Effekten av EBO är entydig.
Flyktingmottagandet har blivit tidigare flyktingars ansvar.
Det fanns en tid då det fanns lediga bostäder här och där i Sverige när det var krig någonstans i världen och några kommuner kunde upplåta bostäder i dessa områden för de som lyckats fly från krig och förföljelse.
Flyktingar blev därmed vissa bostadsområdens ansvar.
Bilbränder blir synonymt med vissa bostadsområden och det ropas på fler poliser och strängare straff. I dessa bostadsområden bor många med utländsk bakgrund och bilbränderna kopplas därmed också till dem.
Jag tycker att det är avskyvärt, på gränsen till cyniskt.
Flera av de politiska partiernas förslag är helt ok. Jag ser gärna fler närvarande poliser och mer kommunal service i våra ”utanförskapsområden”. Jag har inget emot tuffa straff för den som gör fel. Jag ser gärna mer samarbeten mellan kommun och polis för att skapa trygghet. Jag välkomnar mer vuxenutbildning och en mer jämlik skola för att utjämna möjligheter. Jag skulle vilja lägga till ett förslag. Återinför värnplikten. Sverige behöver försvaras men värnplikten är också en gemenskap där du tar ansvar för något mycket viktigt tillsammans med andra och det behöver många unga känna idag.
Men – och viktigast av allt – våra ansträngningar, satsningar och idéer är bortkastade så länge EBO finns. Avskaffa eller ändra den lagen nu. Det är mycket, mycket bråttom. Inga av de politiska partiernas förslag kommer att ge effekt utan att ge sig på pudelns kärna.
Det är dags att återinföra allmän värnplikt.
Argumenten är överväldigande.
* Friheten, demokratin, öppenheten, jämlikheten, yttrandefriheten, religionsfriheten och möjligheten för alla att göra livsval är värden som inte kan tas för givna. Sett i historiskt perspektiv är det nytt och skört och måste värnas varje dag.
* Oron i världen minskar inte som vi trodde efter det kalla krigets slut.
* Sveriges kuster, gränser och luftrum behöver bevakas och försvaras.
* Antalet människor som inte känner sig hemma någonstans ökar i vårt land. Det är en risk i sig. Att vara en del av vårt försvar är ett exempellöst bevis på att man är en del av Sverige och en av alla oss som tar ansvar för vår plats på jorden.
* I kris så som översvämningar, extremt väder, fösvunna människor och skogsbränder behövs snabbt många människor kallas in.
* Integrationen av nya unga svenskar som flytt från andra länder till Sverige underlättas. Man blir en del av någonting större, tillsammans med många andra.
* Att ingå i försvaret kan betyda armén, flottan och flygvapnet men också att vara en del av samhällets upprätthållande i krigstid.
Värnplikten kan återinsättas av regeringen i händelse av reellt hot mot Sverige men det finns ingen anledning att vänta på ett sådant. Jag kan tänka mig att en och annan tror att det blir för dyrt att införa värnplikten igen. Jag är dock övertygad om att det blir dyrare att inte göra det.
Efter många långa och tysta år då vi inte pratat om att Sverige är en humanitär stormakt och att här pågår ett mycket stort flyktingmottagande har något hänt.
Vad?
Jag tror att det finns flera anledningar till att vi pratar mer om flyktingar nu.
1. Fredrik Reinfeldts tal i somras med de berömda orden ”öppna era hjärtan”.
2. Den outtalade strategin från de flesta partier har varit att inte prata om flyktingfrågor för då skulle SD få fler röster. Istället fick SD fritt spelrum att beskriva verkligheten och det blev helt fel vilket fler och fler inte står ut med.
3. Flyktingmttagandet som tidigare mest märkts i kommuner som Södertälje, Göteborg, Malmö, Lindesberg och Borlänge har blivit stort i fler kommuner.
Till mitt kära Södertälje har det kommit tusentals flyktingar de senaste åren. Vi har verkligen märkt att flyktingmottagandet är stort i Sverige. Under kriget i Irak som startade 2003 flydde många därifrån. Inbördeskrig i Syrien och nu IS´härjningar i norra Irak ger att ytterligare många kommer. Ca 10 000 människor har kommit som nyanlända till Södertälje från Irak och Syrien bara de senaste tio åren. Det är i proportionen som om det kommit en miljon till Sverige under samma period.
Södertälje är en invandrar/flyktingstad. Så har det varit länge. Det är därför så många kommer hit nu. Asylsökande från framför allt Irak och just nu Syrien har anhöriga eller bekanta här. Närmare 30 000 assyrier/syrianer/kaldéer bor här och då förstår man att många kan välja Södertälje. För man får välja – om man kan.
Jag var nyfiken på detta fenomen som sker i Södertälje och ingen annanstans. I somras reste jag därför till Midyat/Mardin i Turabdin. Det är ett område i sydöstra Turkiet som gränsar till både Syrien och Irak. På alla sidor om gränsen finns det område som snart när en tredjedel av Södertäljeborna kommer ifrån.
Här står jag på taket av ett kloster (Mor Abraham) i Midyat i sydöstra Turkiet, nära gränserna till Syrien och Irak. Bilden är från juli 2014. Nu är flyktinglägret man ser bakom mig fullt av flyktingar. Yezidier och muslimer i första hand. Många kristna flyktingar bor hos anhöriga i väntan på möjlig flykt till Europa.
I området Mardin/ Midyat bor idag ca 3000 assyrier/syrianer/kaldéer kvar medan det bor 30 000 i Södertälje.
Detta är väldigt speciellt. Det är en konstig känsla att bli igenkänd på gatan i Midyat för att någon som bor där ser på en assyrisk/syriansk TV-kanal som sänder från Södertälje och där jag medverkat.
Hemma i Södertälje är det också speciellt. Vi hjälps åt, även om många muttrar. Man ser hur många får en dålig start, framför allt på grund av förfärliga boendeförhållanden. Alla nyanlända i Södertälje bosätter sig hemma hos någon annan. Många tror att det är så här i hela Sverige och blir förvånade när jag berättar att Södertälje är helt unikt i Sverige.
Den vanligaste frågan jag får: – Varför säger kommunen inte bara nej?
Svar från mig: – Vi kan inte på grund av svensk lag.
Följdfråga 1: – Varför kan andra kommuner säga nej? Du skäller ju på kommuner som säger nej.
Svar från mig: – Det svenska systemet för flyktingmottagande är tudelat. Kan du ordna bostad själv så får du det enligt EBO-lagen. Annars får du ett erbjudande av Migrationsverket om asylboende någonstans i Sverige. Många från Syrien och Irak har anhöriga i Södertälje som de kan bo hos. Alla nyanlända som kommer till Södertälje bosätter sig hos någon annan.
Följdfråga 2: Men det bor ju nästan 30 000 assyrier/syrianer/kaldéer i Södertälje.
Svar från mig: Ja, det är därför så många väljer Södertälje. För att man kan.
Följdfråga 3: Men det är ju omöjligt att lära sig svenska och få ett jobb om man bor och umgås bara med andra som pratar ditt språk från hemlandet?
Svar från mig: Ja men vi gör vårt bästa….osv
……………………….
Det svenska systemet för flyktingmottagning är unikt. De som tidigare tagit emot flyktingar tar emot allt fler utan att kunna påverka det på grund av att EBO finns. För Södertäljes del handlar det om flera tusen människor för att det är just i Syrien det är kris nu.
De kommuner som inte har invandring sedan tidigare kan ingen välja. För att bo i de kommunerna måste du bli placerad där av Migrationsverket och för att bli placerad av Migrationsverket behöver kommunen säga ja.
Jag menar att detta tudelade system leder till cementering av segregation, utanförskap och långvarig arbetslöshet. I onödan. Det omöjliggör dessutom en vettig kommunikation.
Inte i första hand på grund av att Södertälje kommun inte kan säga nej utan för att andra tillåts göra det.
Lagstiftningen måste ändras. Alla kommuner behöver ta emot flyktingar. EBO måste regleras. Och säg inte ”tvinga” om något som är ett nationellt ansvar = gemensamt för oss alla i hela Sverige. I mitt Sverige hjälps vi åt.
Politiker, krönikörer, ledarskribenter och många andra har fått luft under vingarna i flyktingfrågor efter förre statsministern Fredrik Reinfeldts tal om ”Öppna era hjärtan…” i somras.
Medan en del börjar prata om var gränsen går och andra om alla konflikter som kanske kommer hit med flyktingarna eller uppmärksammar de som tidigare flytt hit och nu åker och deltar i heliga krig i andra länder glöms den viktigaste frågan bort.
Hur ska starten i Sverige bli så bra som möjligt för de som flyr hit? Den första tiden är ju ofta avgörande för hur framtiden ska bli.
På den frågan har de flesta inte något svar. De kanske inte ens ställer sig den. De flesta märker inte att antalet flyktingar ökat och att hela landet behöver förhålla sig till det. För det är till ett fåtal kommuner de flesta flyktingarna kommer. Där märks det desto mer.
Många kommuner har anläggningsboenden placerade av Migrationsverket i sin kommun. Det betyder inte att kommunen tagit emot flyktingarna som placeras där, nej då. Däremot kan flyktingarna bli kvar mycket länge på anläggningsboendet efter det att de fått uppehållstillstånd eftersom ingen kommun vill ta emot dem. Just nu är det ca 11000 människor som är fast på asylboenden så de nya som kommer får inte plats. Den förra regeringen valde att lösa detta genom att ordna fram ännu fler anläggningsboenden eller rättare sagt att låta entreprenörer göra det. Många tjänar nu stora pengar – skattepengar – på flyktingmottagande.
Men oj hur ska det här gå, undrar många. Jag säger att det kan gå bra.
Men det krävs ordning och reda i flyktingmottagandet och att vi förhindrar att utanförskap och segregation ökar ytterligare.
1. Ändra EBO-lagen till VEBO.
EBO gör att många hamnar i trångboddhet, utanförskap och flyttkaruseller som ingen mår bra av. Värdigt eget boende skulle minska riskerna för det.
De som väljer EBO gör det för att de kan det. Man kan som asylsökande och även när man nått flyktingstatus välja att flytta till eget boende. Eftersom de flesta inte kan försörja sig själva innebär det nästan alltid att man bosätter sig hemma hos någon annan som tidigare kommit som flykting till Sverige. Anhöriga eller bekantas bekanta öppnar sina dörrar i tron att man gör något bra för någon. Ibland blir det bra men långt ifrån alltid.
VEBO skulle om det genomförs innebära att Migrationsverket i samverkan med berörd kommun undersöker det egna boendet den nyanlände uppger innan hen flyttar dit. Är det en liten lägenhet där flera familjer redan bor eller undermåligt av andra skäl ska Migrationsverket anvisa ett annat boende någonstans i Sverige. Detta skulle ge en bättre start för många.
2. Alla kommuner behöver vara med och ta det gemensamma ansvaret för sveriges flyktingmottagande.
Det handlar om att upplåta bostäder till flyktingfamiljer. Det görs i en del ansvarstagande kommuner och de ska ha all heder av det. Men det görs inte av alla. Långt ifrån. Enkelt räkneexempel: 20 upplåtna bostäder i varje kommun skulle innebära att 5800 familjer skulle få en tryggare start i Sverige och då skulle en del kommuner naturligtvis kunna ta emot fler än så om man gjorde fördelning någorlunda efter storlek.
3. Staten behöver ta ansvar för kostnaderna längre tid än idag.
Många kommuner är oroliga för att kostnaderna för försörjningsstöd ska öka då man vet att det är svårt för många nyanlända att komma in på arbetsmarknaden. Med en jämnare fördelning över landet skulle det bli lättare för många att lära sig svenska och därmed vara mer attraktiva på arbetsmarknaden. Den helhetssynen måste staten som ansvarig för flyktingmottagandet stå för.
Sedan handlar det förstås om fler och tryggare jobb, jämlik skola och fler bostäder. Men de frågorna kan inte sättas i samband med flyktingmottagandet utan är avgörande för Sveriges framtid i vilket fall som helst.
Jag har stora förhoppningar och förväntningar på vår nya regering.
Det går att göra Sverige bättre för alla. Men det krävs politiska beslut.
Våra hjärtan var öppna. Tusentals hem var öppna – och vi hade behövt stöd. Kriget i Irak brann och tusentals flyktingar sökte sig till Sverige. Många av de kristna till Södertälje. En ny skolklass med nyanlända barn startade vi varje månad och vi bad om stöd och hjälp för att ge varenda unge en bra start. Men vi fick ingenting.
Inbördeskriget i Syrien ger fortsatt samma akuta situation i Södertälje för i Sverige får man som asylsökande välja var man vill bo om man kan – medan kommuner ingen kan välja (där inga anhöriga bor sedan tidigare) har rätt att säga nej när Migrationsverket eller Arbetsförmedlingen frågar. Den svenska generositeten är inte hela Sveriges.
I Södertälje finns nu mer än 20 000 anhöriga till många av framför allt de kristna som flyr från Syrien och från Irak. Många av dem har öppnat sina hem precis som vem som helst av oss skulle göra för släkt och vänner som flyr från krig.
Vi gör vårt bästa – framför allt våra lärare och förskollärare har gjort och gör helt fantastiska insatser för att alla barn ska få en bra start här och möjlighet till ett bra liv. Socialtjänst, polis, skola, föreningsliv, kyrkor, övrig idéburen sektor och engagerade Södertäljebor – vi är många som hjälps åt för ett alternativ till att ta detta enorma ansvar på stort allvar finns inte. Vi hade behövt stöd. Vi bad om stöd. Vi hade behövt känna att staten fanns där för oss och vi behöver det nu, mer än någonsin.
Under åtta år har Anders Borg knappt lyft ett finger för att stötta oss kommuner som tar emot många flyktingar. Södertälje har under Borgs tid som finansminister tagit emot nästan 8000 flyktingar utan att som kommun kunnat påverka det eller planera för det. Det är ett enormt ansvar regeringen på det sättet ålagt oss genom EBO. Det är människor bakom siffrorna, ofta med traumatiska upplevelser med sig. För mig är alla nya Södertäljebor som ska ha samma chanser som andra. Det är i många fall mycket svårt när det nationella ansvaret inte märks.
I år tror Migrationsverket att det kan komma 2200 till oss och väldigt mycket tyder på att det blir så. Bostadsbristen är lika alarmerande här som i de kommuner som tillåts säga nej till flyktingar pga att det saknas bostäder. I stort sett alla nyanlända bosätter sig hemma hos någon som tidigare kommit som flykting hit.
På en presskonferens idag sade Anders Borg att han ska stötta kommunerna. ”Kommunalråd ska känna att staten finns där för dem.” Det är en lång uppförsbacke dit för Borg när det gäller mig efter att Södertälje i åtta år fått ett extremt stort ansvar för svensk flyktingmottagande. Anders Borg har aldrig fört en dialog med oss och aldrig besökt oss.
När regeringen hade en miljard över delade Borg ut den till de 11 rikaste kommunerna i Sverige som av en händelse till stor del utgörs av de M-styrda kommuner som tar emot minst flyktingar av alla i landet.
Självklart ska Sverige vara en humanitär stormakt när världsläget är svårt. Men Täby, Lomma, Danderyd, Nacka och Vellinge måste också vara en del av detta liksom de övriga 220 kommuner som i år tagit emot 100 eller färre. I Sverige är det inte huvudstaden Stockholm som tar emot flest flyktingar vilket är anmärkningsvärt bara det. Sverige blir mer och mer segregerat.
Så här ser flyktingmottagandet ut just nu i Sverige. Fem kommuner saknas i statistiken för de har tagit emot 0 flyktingar i år.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har engagerat sig i Södertälje. Jag upplever att han har gjort sitt yttersta i de interna regeringsförhandlingarna. Heder åt honom, men det har varit långtifrån tillräckligt.
Hela Sverige behöver hjälpas åt. Solidariskt flyktingmottagande är nödvändigt för att det ska gå så bra som möjligt för så många som möjligt. Alternativet är naturligtvis solidarisk finansiering. Hittills gäller ingetdera.
Igår var det dags för mig att diskutera flyktingfrågor igen. Det skedde i en debatt med Migrationsminister Tobias Billström (M) i Aktuellt. Jag har träffat honom förut för som bekant är hans ansvarsområde en huvudsak i Södertälje.
Ämnet var att blå (M-styrda) kommuner är dåliga på att ta emot flyktingar och att röda (S)-styrda är bra på det. De (M)-styrda med litet mottagande skyller på bostadsbrist och de (S)-styrda med högt mottagande säger att situationen är svår.
Är Socialdemokratiskt styrda kommuner generösare och mer solidariska än andra kommuner? Är Moderatstyrda kommuner njugga till att ta emot flyktingar? Är frågan verkligen kommunal?
Sanningen är som så många gånger varken eller eller både och om man så vill. Allt beror på det unika tudelade system för flyktingmottagande Sverige har.
För det första är det Sveriges flyktingmottagande vi pratar om. Alla partier i riksdagen utom (SD) är överens om att Sverige ska ha ett generöst mottagande. Det är en nationell fråga och ingenting annat. Regeringen bestämmer vilket system vi ska ha och hur ansvarstagande kommunerna behöver vara. Så långt allt väl.
Men för det andra använder sig regeringen inte av den makten. Istället får flyktingar som har anhöriga någonstans i Sverige välja att bosätta sig hos dem (EBO). Det är det som sker i Södertälje och några andra (S)-kommuner som för många år sedan hade lediga bostäder och kände att man solidariskt ville ta ett ansvar för flyktingmottagandet i Sverige.
Genom det systemet kan dessa kommuner idag inte påverka själva hur många som kommer. Bostadsbristen är minst lika akut i Södertälje som i Täby som hittills i år tagit emot tjugo flyktingar.
Till Södertälje har det kommit över fyrahundra vilket är fler än till Malmö och nästan lika många som till Stockholm i antal.
För det tredje kan man välja Migrationsverkets anläggningsboenden (ABO) om man inte har någon anhörig man kan flytta hem till. Där är det fullt under perioder med högt flyktingmottagande och Migrationsverket tycker att det är jobbigt. Arbetsförmedlingen som har ansvaret för vidarebosättningen kontaktar kommuner om att upplåta bostäder för dem. Det blir alltför ofta nej trots att staten betalar allt och ger ersättning. Därför blir många fast i anläggningsboenden för länge och nya flyktingar kan i sin tur inte flytta in där och standarden i de boenden staten ordnar blir sämre.
Det handlar om detta. EBO och ABO. Staten talar bara om ABO och kommunerna med riktigt högt flyktingmottagande pratar om EBO.
Sverige dras isär och blir mer och mer segregerat. Kommuner blir också segregerade. Men regeringen ställer inte krav på alla kommuner. Genom att behålla EBO-systemet styr man indirekt merparten av våra nyanlända till ett fåtal av Sveriges kommuner eller – för att hårddra – till ett antal bostadsområden i Sverige.
Samtidigt kan de kommuner dit inga kommer som EBO skriva avtal med Migrationsverket om femton eller trettio och känna att de tagit ansvar.
I mitt Sverige hjälps vi åt för att det ska bli så bra som möjligt för så många som möjligt. Det betyder att alla är med och delar på ansvaret för svensk flyktingmottagning. Det är bra för Sverige och för den enskilda människans start i ett nytt land. Så är det inte idag. Det svenska systemet tillåter istället kommuner att säga nej till flyktingar skyllandes på bostadsbrist medan kommuner med minst lika stor bostadsbrist förväntas ta emot tusentals flyktingar pga EBO.
Trångboddhet och segregation blir följden.
Vilket Sverige vill vi ha?
Ett Sverige där vi solidariskt tar ansvar för svenskt flyktingmottagande och därmed ger alla nyanlända en rättvis chans till ett bra liv och att lära sig svenska?
Eller vill vi ha ett Sverige där fler flyktingar kommer till Göteborg än till Stockholm? Ett Sverige där fler kommer till Södertälje än till Malmö? Ett Sverige där stora och rika kommuner kan säga nej till att välkomna nyanlända men mindre och fattigare kommuner inte kan det pga att man tidigare varit generös och solidarisk?
Se statistiken hittills i år här. och bedöm själv.
Sverige skulle kunna vara världsbäst och föregångsland på området. Men det behöver bli ordning och reda i flyktingmottagandet.
Det pratas mycket om rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Det pratas, skrivs, sjungs sånger , startas grupper på fb och det demonstreras. Ramsorna är många och ”Vi är många vi är starka, krossa rasismen nu!” hördes under 2013 i snart när varenda svensk kommun i svallvågorna efter Kärrtorpshändelserna.
Det är både fint och viktigt och visar att många av oss här i Sverige vill att alla människor ska behandlas lika.
Men samhället förändras inte i demonstrationstågen. För att ta de riktigt stora kliven krävs politiska beslut och medvetna handlingar i vardagen.
Demonstrationerna för åtta timmars arbetsdag och kvinnlig rösträtt för hundra år sedan visade att folket ville ha förändring men ingen förändring skedde förrän riksdagen fattade de nödvändiga besluten.
Integrationsministern Erik Ullenhag (FP) och Integrationspolitiske talespersonen för (MP) Maria Ferm jobbar idag med de frågor som från min synvinkel tillhör de allra viktigaste. De frågorna är också bland de svåraste. Därför förtjänar de två all respekt och några uppmuntrande pussar även om vi inte är överens om allt.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) får inga pussar av mig idag. Däremot delar jag gärna med mig av några tips som han kan använda sig av när han känner sig redo att snabba på processen med att göra Sverige till ett land där alla behandlas lika:
* Sluta prata om ”etniska svenskar” och ”turkiska barn”.
* Skicka inte ut Integrationsministern när det begås brott i till exempel Rosengård, Husby eller Tensta. Skicka Justitieministern.
* Se till så att hela Sverige är med och tar emot flyktingar. Visa att Sverige är ett land där vi hjälps åt. Det största problemet med det svenska systemet är inte att många söker sig till samma ställen. Det värsta är att en del kommuner har rätten att säga nej och använder sig av den. Varje gång det sker blir Sverige lite hårdare och kallare.
* Sluta sänka skatterna. Satsa på utbildning och riktiga jobb och reparera skyddsnäten istället. Tvivel på att välfärdssamhället kan bära oss alla är grogrund för främlingsfientlighet och rasism.
* Besök till exempel Södertälje och se underbara ting. Små barn som lär sig svenska på några veckor i förskolan, skolresultat som ökar i grundskolan, omtanken i samhället och det stora engagemanget hos företag och idéburen sektor. Med mycket svårt att hantera är det sådana saker som gör i alla fall mig glad.
AstraZenecas representanter hade inlett med ”som du förstår kommer vi inte med några goda nyheter….”. Hjärtat bankade och i huvudet flög nejen runt. Sedan var det bara att ställa in allt annat för att kunna fokusera på detta svåra slag mot Södertälje.
Fokus på dem som blir uppsagda, arbetstillfällen som försvinner, hur hårt kommunen drabbas och kan komma att drabbas, tidsplaner, vad som händer med AstraZenecas lokaler, produktionen i Gärtuna, hjälp och stöd utifrån, kontakter, svensk forskning, grannkommuner, skadeverkningar i andra och tredje led, viktiga frågor att ställa, Södertälje som företagarkommun och självbilden.
Så fort nyheten var ute började det ringa och mejlen fyllde inboxen snabbt. Anställda på AstraZeneca ville berätta om sin situation, landshövdingen inledde kontakt, arbetsförmedlingen informerade, medborgare hörde av sig med synpunkter och idéer, partimedlemmar hörde av sig med synpunkter och idéer, kompisar och kollegor ville stötta och beklaga, och så massmedia förstås. Hur mycket som helst. Det var säkert inte bara min telefon som gick varm den 2 februari. Själv ringde jag bland andra Stefan Löfvén. Han har sedan tidigare koll både på svensk forskning och på exportindustri.
Alla Södertäljebor drabbas av att AstraZeneca lägger ner sin forskning i Södertälje. Vi har varit stolta över den och även i prövade stunder kunnat skryta med att vi har världsledande forskning i kommunen. Ett av Södertäljes hjärtan, en stolthet. Alla Södertäljebor har en relation till Astra (som de flesta fortfarande säger). Antingen jobbar man där själv eller så känner man någon som gör det. Eller så går man ofta förbi de stora industribyggnaderna i Snäckviken. Eller så ser man det vackra glaskomplexet i Gärtuna från pendeln på väg in till Östertälje station.
Det är tungt för Södertälje. 1200 arbetstillfällen försvinner från kommunen. Avancerad läkemedelsforskning försvinner från vår kommun men också från Sverige. Självbilden ändras. Restauranger, hotell och leveratörer till Astra kan drabbas och oron sprider sig.
Vi sörjer. Vi är ledsna och oroliga och vi behöver få vara det.
Det finns mängder av goda exempel från andra kommuner som varit med om samma sak (eller värre) och som klarat det bra. I vissa fall har det till och med blivit något bättre av det i slutänden. De kommunerna vet, liksom vi, att nyheten inte förblir nyhet länge och att lugnet som lägger sig är förrädiskt. Ingenting löser sig av sig självt. Det gäller att upprätthålla krav och kontakter, lyssna på råd, samarbeta och aldrig ha slut på idéer.
Vi kavlar upp ärmarna och jobbar hårt. Vi ska vända det svåra till något positivt. Det finns inget annat val.
Äldreomsorgen fick i slutet av 2011 den upprörande men oerhört viktiga diskussion många har försökt initiera men inte lyckats med. Det krävdes skandaler för att frågan skulle lyftas till en nationell angelägenhet. Det ser ut att handla om driftsformer av skattefinansierade verksamheter men är större än så. Synen på människor, företagande, gemensamt ägande och vinst är lika viktiga delar i debatten.
Min absoluta ståndpunkt är att man ska få bästa möjliga omsorg för skattepengarna. Fokus ska vara på innehåll, behov, önskemål och kvalitet. Självklart. Som jag ser det ska kommunerna vara bäst på detta. Det är kommunerna som har längst erfarenhet och det är deras invånare som är finansiärer via skatten.
Jag tror dock att det finns företagare som också kan utföra till exempel hemtjänst med brukarens bästa i fokus. Det finns också en jämlikhetstanke i att kunna välja bort något man är missnöjd med. Valfrihet är ett uttänjt och söndertrasat ord som inte betyder samma sak för alla människor. Regeringens valfrihetsreform där man utgår från företagen och inte från de äldre är inte bra. I flera kommuner i landet finns nu knappt någon kommunal hemtjänst kvar men kommunerna har ändå ansvaret för att de äldre får den omsorg de behöver.
I Södertälje inför vi till våren en egen modell för val av hemtjänst. Kommunen ställer mycket höga krav på kvalitet, innehåll, utförande, schyssta villkor för personalen, tillsyn och trygghet och man får kommunens hemtjänst om man inte vill välja något av de företag som också uppfyller kraven. Moderaterna är upprörda för de anser att modellen gör det svårt för hemtjänstföretag att konkurrera. Här finns en stor skillnad mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. S sätter den äldres behov i centrum, M företagens.
Jag tror att debatten kommer att fortsätta och ta några ytterligare kliv under 2012 och ser med stort intresse fram emot det.
Boel Mitt I Livet 